Språket utvecklas ju hela tiden hos barn och det är så roligt att följa dem. Teo är inte så bra på att förklara men använder mycket vuxenuttryck som:

"mamma jag har massor att göra här!" "jag har faktiskt inte tid nu" "jag är faktiskt upptagen nu"

Är det en slump att det bara är tidsbegrepp som återfinns när jag försöker komma på vad han brukar säga? Och jag som kämpar med att inte städa/stressa bort familjen..

Olivia pratar bättre än de flesta i hennes ålder. Enligt "Barnmedicin i ett nötskal" ska barn som är 2år kunna säga tvåordsmeningar. Olivia pratar som en treåring. Hon säger t.ex.:

"byxorna ligger i köket"

"tack mamma, vad du är snäll"

"jag älskar dig gumman"

"mamma jag vill sova e dig, inte pappa heller"

"har du köpt dricka å mig?"

"nähä Teo, inte göra så!"

"har du köpt godis pappa?"

situation: Jag säger att pappa ropade på henne för att få henne att glömma bort drickan hon vill ha som lämnats på bordet sen gårdagen, hon går och lyssnar och säger "nej, pappa pratar inte med mig heller, öppna drickan istället!"

Konversationerna kan låta ganska roliga när båda låter så vuxna för sin ålder, vi skrattar mycket hemma.

Ja det är jobbigt att skotta fram bilen, att stå i kö och att hålla sig på vägen. Det är också väldigt jobbigt att inte ha bil när det är en halvmeter snö på gångvägar. Det är också jobbigt att åka buss när man tror att hela bussen ska åka i diket eller krocka när som helst och inte ha någon kontroll över det i huvudtaget.

Idag när jag skulle gå med barnen till dagis tog jag först vagnen. Efter några meter vände jag och hämtade pulkan. Teo och Olivia satt i pulkan, Olivia gallskrek och jag kämpade som en dåre. Jag var väldigt nära på att börja gråta kan jag säga, tänkte att nu ger jag upp och att jag tänker sätta mig i snön och vänta på en plogbil eller någon som kan hämta oss. Olivia var jätte ledsen. Pulkan var tung och barnen ramlade ur flera gånger. Olivia gick vissa bitar och vissa bitar bar jag. Snön piskade i ansiktet och kylde ner mina ben, kändes som om jag inte hade någon hud på benen. Att dra en pulka på så mycket snö med bilspår som inte var stora nog för pulkan var minst sagt en utmaning. I vanliga fall tar promenad med pulka 15min. Nu tog promenaden 40min.

Väl på bussen fick den stanna och se vart lilla bron var för att inte åka i diket och jag lovar att jag höll mig hårt i det närmaste som fanns. Igår var det dock värre när bussen skulle ner vid kommunhuset och den åkte på flera dm snö med ena julet så bussen lutade. Bussen körde fort och jag tittade efter skyltarna som ska vara på mitten av vägen och blev glad varje gång de dök upp, rätt sida av vägen, jaa! När den väl saktat ner och skulle över rondellen innan navet så var det inte många cm ifrån att krocka och när jag klivit av så ringde jag Mathias och sa att jag måste återhämta mig innan nästa buss på stan eller så får han hämta mig.

Jag älskar snö men inte så här mycket...jag vet att det finns de som hatar sin bil vid det här laget men själv så ger det mig motivation till att börja med körkortet igen...

En dag när jag skulle hämta barnen på dagis såg jag en man stå med ett barn som såg precis ut som Olivia. Hon hade likadan overall och liknande mössa. Det var en bit bort så jag såg inte exakt hur barnet såg ut. Hon hade napp i munnen och det gjorde att jag inte sprang fram och tittade men fasade för att han hade tagit Olivia. Jag sprang istället in för att se så Olivias overall hängde inne och det gjorde den inte och inte i torkskåpet och barnen var inte ute på gården där de brukar. Jag blev livrädd och sprang ut och skrek till Mathias att overallen inte var inne. Ja men vem är där då, säger Mathias och pekar på andra sidan gården. Jag ser inte men rusar dit och där står min älskade Olivia. Fy vad hemskt det var, flickan var så himla lik och var precis lika lång och blond. Och om någon ska kidnappa ett barn så varför inte ta med en napp för att tysta barnet? Ja..jag har då aldrig kännt sådan panik någonsin. Har aldrig sett någon som haft likadan overall och dessutom rosa mössa och blond. Hua...hjärtklappning!

Vet inte vad jag ska skriva för att inte bli för privat och irriterande att lyssna på. Det är mycket känslor som bubblar upp från praktiken och från alla möjliga håll. Läste en tråd på Fb som handlade om vad man tyckte bäst om spank or time out. De flesta säger att det bör vara en balans mellan time out och att smiska barnen. Jag vill spy när jag läser sånt, rent av bara lägga mig över toaletten och spy. Jag blir så fruktansvärt förbannad. Önskar att jag kunde göra dramatisk skillnad. Vill nässla mig in i någon organisation för barnens rättigheter, skriva en bok, protestera och synas och höras så folk fattar vad de håller på med. Jag orkar inte säga mer...jag blir bara mer förbannad och illamående.

Ibland undrar jag om folk vill ta hand om varandra eller om de hellre vill strama tyglarna, peka ut och trycka ner varandra för att visa att man är något och att det ska finnas regler.

Ja jag facebookar om det också. Dessa könsneutrala vantar som inte finns. Ska man ha ett par vantar som används ständigt som man kan dra över overallen och som är varma ja då finns det två att välja mellan. Rosa eller blåa. Jag har kollat in alla affärer i båda birsta och stan. Teo har röda sådanna vantar, dom köptes på ICA Maxi, dom finns ej längre. Så tillslut blev det rosa vantar, jag tog de som var minst knallrosa.

Vad är det för fel på röda eller orangea vantar? Eller åtminstone gröna, svarta eller bruna vantar?

Det stör mig både för den uttjatade könsrollsfrågans skull och för att kunna hitta kläder som matchar så att inte barnen behöver se ut som clowner. Olivia har en svart/orange overall och det kommer skära sig otroligt med knallrosa vantar i mammas ögon.

Måste påpeka att jag hittat världens finaste tröja på Lindex och ett par Leggings. Vill ju ha!! Blir nästa månad kanske..må de finnas kvar! Olivia är lite Lilla My..

Jag har mens. Japp, jag är tjej och jag har mens precis som dom flesta andra tjejer i min ålder. Det är det värsta som finns. Jag blir varm, känslosam och får så jäkla ont i svanken att jag tror jag går av. Jag känner mig yr..vill gråta och kan inte tänka logiskt. Magen värker. Alla känner olika. Vissa går runt och känner precis som mig men man pratar inte om det.

De första dagarna känner jag bara för att sova. Jag är så trött att det snurrar i huvudet. Det trycker över pannan och det känns varmt om axlarna och nacken. Ska man verkligen behöva må såhär en fjärdedel av tiden? Förbättras symtomen ju äldre man blir? Hoppas! Det är sjukt att vara tjej egentligen. Villket system och villken humor.

Nu har vi träffat Teos psykolog igen. Hon har i stort sett identifierat precis det vi trott. Han kan inte lika mycket som de i hans ålder och hon har också märkt koncentrationssvårigheter, periodvis monoton röst och svårigheter i att uttrycka sig. Därför ska han nu få gå på habilitering villket känns helt underbart, där jobbar läkare, psykologer, sköterskor etc i team där de tillsammans kommer fram till vad han behöver för hjälp och stöd. Där kommer de också göra lite vidare undersökningar och stimulera honom på olika sätt med uppgifter.

För mig känns det skönt att få se att det faktiskt är så som jag upplever. De tester Teo genomgått har ett snitt bland barn i hans ålder och han ligger långt under dom. Han kan inte förklara saker, se sammanhang och koncentrera sig på uppgifter. Därför blir det många svårigheter i vardagen som vi tampas med varje dag. Samtidigt känns det jobbigt att höra att det är något fel på honom. Man vill inte att det ska vara något fel på sitt barn. Fast jag vet att han inte har så jätte stora svårigheter och jag vet att han kommer kunna leva som vem som helst. Jag är också övertygad om att det mesta kommer växa bort. Men med hjälp och stöd. Det som känns jobbigast är början av skolan där det är nog svårt att komma in i en grupp, vara anorlunda osv. Men nu får han hjälp i tid och det är det bästa med allt.

Även om Teo har svårt att koncentrera sig och inte kan allt som alla andra kan så är han bättre än andra barn på vissa saker. Dessutom är han världens varmaste, kramgoaste och han tar hand om alla, ser till att alla har det bra. Han försöker och han är smart när det gäller att få till det till att bli som han vill. Han älskar nya saker och är väldigt nyfiken, social och tycker om att hjälpa till. Han vill aldrig någon ont och han älskar att lära känna nya människor. Jag kunde inte fått en bättre son!