Jag älskar att älska att älska.

Det är inte direkt en upplyftande kurs som startade igår. Vart hittar man motivationen till något så fruktansvärt tråkigt och som dessutom kräver hårt arbete och där uppgifterna ligger som på hög? Den tjugiotvåsidiga studiehandledningen är liksom som brännhet för mina händer, vill ha den så långt ifrån mig som möjligt. Hur ska jag orka tänka som jag vet att jag bör? Först ska jag våndas i några dagar hur som helst.För nu är det dags för lite ledigt och påsk. Jag ser fram emot att bara få vara. Stänga fönstret mot gatan och öppna min inre dörr som Lisa Ekdahl sjunger.

Det är så svårt just nu. Frågan är nog hur mycket jag vill kompromissa. Hur ska jag leva de kommande månaderna? Det finns inte ett självklart svar. När jag väl kommit en bit på vägen till en sorts självständighetsförklaring så vill jag helst inte stanna någonstans på vägen där någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag är fri nu och jag gör som jag vill. Ibland kanske man sårar någon på vägen och det är inget jag vill. Men jag tänker på mig själv nu och vissa bitar är för viktiga för mig att behålla för att kunna överleva det här. Så vad gör man?

Jag saknar känslan av att finnas på en och samma plats som är hemma och där jag vet att jag är trygg, där ingen kan ta mig ifrån. Där ingen kan ta tag i mig och ställa mig utanför ytterdörren, om så utan strumpor och skor. Jag är less på det här och mer. Nu har jag genomgått och lärt mig av mörkret, ja nu kan mardrömmen få vara över.

Det är så trist väder, om det nu absolut måste vara vinter, kan man inte få lite sol iaf? Som det var för någon vecka sedan...har nu laddat upp lite kort...:

Baka kaka inne istället...

Snöa hela helgen? Skämtar någon?

Nu vill jag ha sommar! Sommar med mina älskade små.

Nu är jag hemma med dom igen efter att bott hemifrån en vecka. Saknat dem så!

Idag har jag lärt mig

*när och vart man tar MRSA prover.

*hur man tar HbA1c särskillt.

*att jag är fruktansvärt dålig på att ta kapillärrörs prover.

*att jag klarar av att hantera stress ganska bra.

*att jag klarar av att ta patienter ensam.

Det är så stilla denna morgon. Man kan nästan tro att träden blivit ditmålade där ute, där de står som förstenade och ser ut att vänta på det liv som skall krylla kring dess stam.  Det är så tyst. Jag tittar mig omkring och andas lugnt. Jag uppskattar tystnaden. Samlar energi, förbereder mig och kommer tillfreds med vad jag måste ta för mig idag.

Mitt mål i livet var familjen som lite av ett fysiskt ting. Mitt huvudsakliga mål var att utvecklas och hitta mig själv, liksom det fortfarande är. Kanske har jag alltid varit lite väl filosofisk och grubblande för mitt eget bästa vissa gånger. Men samtidigt har det givit mig den insikt om mig själv som jag har idag. Jag vet också mycket om det jag inte än har införskaffat mig, och det försöker jag forma just nu till att bli lite mer konkret. Jag har precis börjat läsa en mycket intressant bok och jag fastnade lite för detta stycke:

"Jag har aldrig kunnat välja mellan att behöva anpassa mig och inte få vara med och leka. Jag har alltid velat delta, men utan att kompromissa med vem jag är. Visst upplever jag att jag allt som oftast behöver anpassa mig till rådande omständigheter eller kompromissa för att komma överens med andra. Men väldigt sällan känner jag att jag behöver kompromissa med mig själv, med det som är min innersta kärna. I alla fall inte sedan jag började göra mig mer bekant med kärnan, förstå den och lära mig att kommunicera med den. När en avokadofrukt skiljs från sin kärna förlorar den snabbt sin magnifikt unika avokadogröna färg och en långsamt förruttnelseprocess påbörjas. Avokadon börjar helt enkelt dö. Jag tror att detsamma händer med oss människor om vi inte är i kontakt med vårt innersta, den orginella kärnan som utgör vårt autentiska jag." -Mia Lehndal (Våga vara den du är. Det är du som är orginalet).

Jag har aldrig velat kompromissa med vem jag är..då har jag kännt att det lika gärna kan vara. Och visst kan det vara så. Men vem säger att jag inte kan stanna även om det är tillfrågat om en kompromiss? Att ta ett till steg lönar sig. Stå kvar och stå stark. Välja att tänka att det orginalet jag är kan ge något unikt och bra.