Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att bara vara och sluta fundera så himla mycket. Skapa sin egen lycka. Sen när började jag hänga mitt liv på någon annans axlar? Kräva, klösa och hålla sig fast. Ska min osäkerhet bli mitt fall? Mår jag inte bra av lyckan som jag givits? Klarar jag inte av att behärska den så jag bara måste leta efter fel? Eller har jag bara hamnat i den där spiralen igen, där man bara måste ha något att klaga över, oroa sig över eller överhuvudtaget må dåligt över. Vad är det jag känner egentligen? Vad är det som gör livet så förvirrat just nu?

Hemma med mina små älsklingar igen. Vad speciellt det är att komma hem efter nästan två veckor utan dom. Det blir många kramar och skratt. Olivia pratar mycket bättre än vad jag kommer ihåg och till och med Teo känns större. Jag älskar mina barn så mycket. Vad fort allt gått, börjar tänka på tiden när de var bebisar och det känns inte så särskillt länge sedan.

Idag cyklade vi bort till parken.

Det är lite som att hoppa mellan olika verkligheter ibland. Och man försöker febrilt koppla ihop dom och skapa ett sammanhang. Man söker en grund att stå på som går att lita på i sitt eget och i det man delar med andra. Längtan är stor efter den och resandet tar på krafterna.

Att börja ett nytt liv. Ta med sig det som finns att knapra ihop och starta någon annanstans. Det är svårt även när jag vet att jag kommer få det bättre och att jag inte har något val om jag ska kunna leva med hjärtat. Åh mitt hjärta och hjärna spinner som bara den och jag måste stanna upp ibland. Det är så mycket energi som går åt i mig, åt både sorgen och glädjen. Åt hoppet, tron, tankar på då, nu och sen. Ändå är jag så lycklig, så lycklig att det rent av är skamligt att gå med minsta sorg i kroppen. Jag antar att jag behöver landa för att känna mig trygg med tillvaron på min nya plats. Min nya plats...

http://www.aftonbladet.se/wendela/article7009675.ab

Äntligen! Kanske det är detta som behövs för att rädda alla barn som blir utsatta för detta? Istället för att föräldrarna lyssnar på sina barn så kommer det kanske i alla fall något belägg att det rent av är skadligt för barn att ligga och skrika sig hesa, då kanske det finns hopp ändå. Ja förhoppningsvis lyssnar föräldrarna på konkreta undersökningar i alla fall...men min önskan är ju inte sådan. Min önskan är att alla föräldrar ska kunna känna med de barn som lämnas ensamma, rädda och otrygga.

När kärleken satt sig in på bara skinnet och hjärtat sugit i sig något sorts förevigt blod. Då smyger tryggheten sig in och bekvämlighet finner sig. Det är med tveksamhet jag låter den fylla mig där det stretar och drar från baksidan av lugnet. Det finns alltid en baksida, men att låta det styra är att leva av något som inte finns. Jag finns och du finns. Jag andas och vill leva så mycket just nu. Jag ska låta det ta över så naturligt som dig vid min sida. 

To do list under den här sista delen av vårterminen:

*Göra en artikelgranskning

*Göra en projektplan

*Göra en metodövning Statistik

*Göra eximinationsuppgiften Design

*Plugga till tentan

Jag har haft en frustrerande känsla i kroppen som alldeles nyss dämpats lite. Vad berodde det på? Jag som brukar förstå mig på känslor står och famlar i mörkret med mina egna. Men nu känns det bra, jag är trött men har som nyss bytt inställning i hela kroppen. Må det bära eller brista, jag kan inte annat än vara jag och göra det jag bör så bra jag kan. Jag börjar närma mig ett nytt liv också, som jag kan nyttja mycket bättre med den inställningen. Jag vet vad jag ska göra, jag ska sluka alla godbitar och njuta av dom så länge jag kan.