That´s life

Alla inlägg under november 2010

Av Veronica - 27 november 2010 18:49

Man får trycka undan vissa känslor som plågar.

Det är bara att ta emot och svälja ibland.

Om det värker så låt det värka.

För det går över, jag vet att det går över även om jag inte ser det för stunden.

Ta över tankarna, fokusera på något annat.

Ge känslan så lite utrymme som möjligt.

Det blir lättare, ja jag vet att det blir lättare.

Av Veronica - 18 november 2010 15:43

Jag har vinkat min livskamrat hejdå för helgen och sitter ensam och försöker finna kraft till att börja mitt styrkepass jag bestämt mig för att utföra. Till sommaren ska jag vara fast och smärt! Thats that. Har inte ätit godis på fler dagar heller, det är duktigt för att vara jag.   
Nu ska det bli fart, ska plocka fram all kraft jag har i mig och genomföra allt jag tänkt mig. I lagom takt så att energin inte flyger i väg.


Snart är det jul, jag känner det i luften och jag längtar efter doftljusen, rött, silver och glitter. Lukten av skumtomtar, choklad och clementiner. Barnens lugn i det upplysta mörkret av ljusen. Längtar efter pepparkak- och lussebullsbak. Pyssel med barnen. Vi ska göra egna saker som vi kan hänga i granen. Mysigt! Längtar efter lukten av herrarnas parfym och damernas nytvättade hår på julafton. Lugnet efter stormen, fina paket och granar som står på sne.


Av Veronica - 16 november 2010 03:46

Jag är så lycklig lottad. Jag är frisk och jag har mitt förstånd. Jag missbrukar inget och jag kan med min kraft skaka fram både det ena och det andra. Jag har så många möjligheter. Jag kan jobba, jag kan gå, jag kan prata och jag kan se, höra, smaka och känna. Jag kan röra mig fritt och jag kan äta mig mätt. Jag kan förstå och känna för människor. Jag kan skratta och älska. Jag är så lyckligt lottad. 

Av Veronica - 10 november 2010 21:51

Jag kommer på ibland hur bra det är att skriva av sig just för att man kan blicka tillbaka och se hur man tänkt tidigare och jämföra med hur man tänker nu. Ibland tänkte man helt fel förut och ibland kan man blicka tillbaka och hitta just det som gjorde att man kunde ta sig upp från de djupa hål man kan falla i. Får leta lite nu bland min tidigare positivism.



Av Veronica - 3 november 2010 22:41

Jag tror på att det finns en mening med allt. Så jag antar att det är så även nu. Något gott måste det komma ut ur allt i slutändan. Några andetag och jag kommer på fötter igen. Jag kan ju faktiskt inte bli osynlig och försvinna. Jag kan inte suddas ut och jag kan inte gömma mig. Inte för alltid i alla fall. För vem lever jag? För vad lever jag? Vad är viktigt? Jag måste som struktera upp en bild av svaren på dessa frågor för att marken under mina fötter ska vara stadig igen. För att sedan kunna sätta upp nya mål och kunna ta mig till dem. En sak i taget.



Vill också passa på att tacka min underbara Patrik som är det bästa stödet man kan tänka sig. Du vet vad du ska säga och göra för att få mig att må bättre. Älskar dig så mycket och du ska veta hur tacksam jag är för allt du gör för mig.  

Av Veronica - 3 november 2010 16:44

Lägger min misär bakom mig för kvällen och skriver en "veckans fråga".


Har äldre damer alltid förtur?


När jag kommer till busshållplatsen i birsta sitter det ett antal människor inne i busskuren och försöker hålla värmen, bland annat två äldre damer. Jag får omöjligt plats om jag inte ska stå och kramas med någon av dem så jag ställer mig utanför nära trotoaren och är redo att visa att det finns framtida påstigande till bussen som skall komma. När bussen kommer blänger tanterna på mig och ställer sig framför mig fastän det nog inte är mer än en decimeter kvar av trotoaren. De står med ryggen så nära mig att min näsa bli intryckt och jag tar ett steg tillbaka. Känner mig irriterad men säger inget. Så, borde jag på något sätt handlat annorlunda? Har äldre damer alltid förtur?
På förmiddagen stod jag i kön på hemköp och hade köpt med mig frukt bara. En tant står före mig och säger att jag gärna får gå före som har så lite varor. Jag känner instingtivt att nejnej det går bara inte..men tittar ner i vagnen och ser att om jag inte går före så finns det en risk att jag kommer missa bussen. Därför säger jag "men tack så mycket" och ler mitt största vänligaste leende. Väl på busshållplatsen känner jag ett sting av dåligt samvete.

Av Veronica - 3 november 2010 10:21

Mår inte bra. Vill helst stanna under täcket. Tror jag somnade åtta igår och sov till nu. Vad ska jag göra idag? Allt känns meningslöst.

Skapa flashcards