Slutar nu ett nattpass på RPK. Är trött och har ont i magen (fick akut ont i magen igår). Något är fel i kroppen och ska hem och vila upp mig rejält istället för att gå på praktiken som jag tänkt ikväll. Blir kanske till att ringa vårdcentralen också. Vill inte missa någon praktikdag men två dagar som isf har försvunnit är inga dagar i jämförelse med vad jag egentligen hade varit tvungen att varit hemma med barnen pga vattkopporna. Tur att jag har underbara föräldrar som ställer upp och vabbar ist för mig ibland!

Jag älskar praktikplatsen och jag lär mig jätte mycket. Skulle gärna jobba på psykiatriska jourmottagningen. Det passar mig perfekt att ta emot och samtala med patienter, hjälpa dem vidare m.m. Gillar ansvaret, gillar att kunna påverka så pass mycket som man gör där. Det är dessutom väldigt intressant med livsöden. För det finns ju lika många livsöden som det finns människor. Alla bär vi på en historia. 

Vilken underbar påsk jag haft. : ) Den har bestått av vildmarksbad, solande, sing star, trevligt sällskap, styrdans och goda middagar. Dessutom har en början på en framtidsplan skapats vilket känns väldigt bra. Jag har också börjat övningsköra på riktigt nu med Patrik. Jag känner mig nöjd och är redo för en ganska lång vecka nu. Jag ska jobba tre nätter samtidigt som jag praktiserar 35h/vecka. Är dock ledig idag såklart och imorgon då Olivia har vattkoppor. Naturligtvis fick barnen vattkoppor med en veckas mellanrum!

Imorgon får jag förhoppningsvis veta hur kliniska sluttentan gick och det pirrar i magen. Har inte lust att göra om den alls. Har jag klarat den kommer det verkligen kännas att examen är inom räckhåll. Håll tummarna med mig!

Det var länge sedan sist nu igen. Det är fullt upp. Jag praktiserar på Akutpsyk (7an), jag jobbar på Rättspsyk (96an), jag trixar med sjuka barn och jag försöker ta körkort. Samtidigt försöker jag hjälpa Teo framåt genom habiliteringen och KOMET samt försöker hålla mitt förhållande vid liv. Jag känner mig lite splittrad och är av och till lite trött i både kropp och själ. Samtidigt så känner jag mig starkare än någonsin av och till. Det är en riktig berg och dalbana just nu. Jag har inte haft en hel helg ledig på någon vecka nu också och det känns.

Något jag framför allt har svårt för är att jag inte vet hur framtiden ser ut. Ibland är inte nuet lika lockande om framtiden inte är klar. Men man bör släppa framtidstänket när det gått för långt, för detta nu kommer ju inte tillbaka.

NU är det vår. Jag och barnen gick från tågstationen upp till oss i värmen. Inte ett enda "jag orkar inte mer" hördes på hela vägen. Solen verkar verkligen ge barnen energi och glädje. De vill vara ute, de leker och springer för fullt. Teo sitter just nu och bygger lego utifrån medföljande instruktioner och jag förundras över hur mycket han kan. Snart börjar han sexårs. Olivia kan så mycket att man glömmer bort att hon bara är 3år. Hon har en liten trotsperiod men det går förvånansvärt lätt att hantera den.

Nu är snart dags att titta på Fenomen och äta lite popcorn med barnen. Sen ska jag lägga mig med en bok och leta inspiration till att ta tag i livet extra mycket nu när det behövs som mest.