Dagen efter blir jag alltid lite filosofisk. Jag stod och väntade på bussen och det var kallt som fan. Men utanför hållplatsens trevliga lilla kur, var det åtminstone sol, så där stod jag och försökte värma mig. Inne i den lilla kuren var det skugga och jag tänkte att så här är livet. Man orkar inte stå i solen hela tiden utan tillslut blir man trött och måste sätta sig i skuggan lite. Och jag sätter mig på bänken i skuggan och funderar på vem fan som har bestämt att det ska vara skugga där man sitter? Jag bestämmer mig för, att hur jävla mörkt det än är när mina ben inte bär så ska jag alltid se ljuset som finns, om än på håll och hämta kraft av det. Att kunna vänta är något som mycket underskattat. För ibland finns det inte mer att göra än att vänta på trådarna av ljus när mökret faller på.