Ikväll känner jag bara en sak. Längtan. Jag vet precis vad jag längtar efter, hur livet ser ut där jag vill vara. Inte ett perfekt liv, ingen fantasivärld. Känslan pendlar mellan att göra mig illamående av frustration till att göra mig glad i hela kroppen, för att jag vet att det finns så mycket att se fram emot. Jag delar upp målen i förnuftiga steg men det är inte så himla lätt att tänka kortsiktigt ibland. För vart jag än ska härnäst så är det hos min kära jag vill vara.

För att förvåna ska jag dela upp detta blogginlägg i två delar. Det var ett tag sen. Jag undrar, har jag berättat om min kärlek? Alltså den kärlek jag känner. Det är en sån där kärlek som är så tydlig att man nästan kan ta på den. En kärlek som inte är blind eller går med skygglappar. Det är en kärlek som skapas av verkliga ting och som bara växer allt starkare. En kärlek som sätter sig som en sommarhit, kanske är den inte lika stark jämt efter att åren går, men så fort man hör lite av texten så sjunger man för fulla muggar. Något som stannar kvar, som aldrig kommer att dö ut. Jag älskar som jag aldrig gjort, och det känns helt underbart.

Dags att rycka upp sig och låta rörelse värma upp kroppen. Vägra frysa i kropp och själ. Sluta leta motivation och bara göra. Ivrigt sluka livet som pågår just nu. Le, hjälpa, berätta, skratta, leka. Det är vad som kan göras, sluta spilla tid.

Babam, så slår svartsjukan till som ett ogräs i bröstet.

Jag saknar mina barn idag, mina små älsklingar. Längtar efter att få ge dem ett hem där de får stanna. Inreda ett rum där de trivs och har lätt att leka i. Hittade en liten skyllt idag som jag vill ha till dem i deras rum som det stod "stick ditt stygga spöke" på. Den var så fin och passade så bra eftersom det är vad alfrons säger i barnens favoritbok. Fick ett mms av Mathias där Olivia klättrat högt upp i en klätterställning, min lilla modiga tvååring. Hittade ett silverhalsband också till henne som det stod bustroll på som jag skulle vilja ge henne. Det är så mycket jag vill ge dem. Längtar så, tills jag börjar jobba och tjänar pengar så jag kan ge dem sånt jag velat ge dem så länge. Snart, snart har jag kämpat mig igenom de här åren på universitetet, snart börjar livet reda ut sig.

Igår städade jag som en tok hemma inför en visning, var rätt slut och less med feber i kroppen och huvudvärk, då säger Teo:

-Bra jobbat Mamma!

Jag: Va?

Teo: Vad duktig du är! Vad fint det blir!

Älsklingen! Blev många tack och pussar!

Ibland är livet bra ironiskt. När det blir så mycket att man tillslut bara sitter och skrattar åt allt. Man ger upp, till och med grubblerierna ge man upp och man går vidare och tar smällarna en efter en som någon sorts zombie. Det är bara luft man andas och saker man gör utan att riktigt leva, för man orkar inte annat. Det är bara att se framåt, veta att det blir bättre, då kan JAG börja leva igen. Kanske dyker njutbara ögonblick upp ändå som får tillvaron att lyftas ett snäpp, en stund, ändå. Då får man sluta vara tjurig och inbunden för den stunden och njuta av det man får. Kanske får jag en underbar stund imorgon eller dagen efter det trots allt. Så lyder min tanke tills jag kan skapa mina egna stunder av lycka.

När motgång avlöser motgång så blir den smala vägen även brant och snårig.

Det är nästan skrattretande att aldrig få vara som ifred från motgångar. Kan jag finna lyckan i kaoset så ska det genast komma något som tar ännu en bit av mig.

Teo: Har du städat mamma?

Jag: Ja det har jag.
Teo: Vad fiint det blev!!

Jag: Haha, tack.

Teo: Såå fint!
.....

Teo: Jag vill inte att Olivia ska vara ensam ute, jag vill att mamma och Olivia ska vara ute tillsammans på altan. Jag vill vara själv, själv hemma.
Jag: Vad ska du göra hemma själv då?
Teo: Bädda sängen.
Jag: Varför då?
Teo: För att det inte är så fint där nu.

Såklart. : )

Idag fick jag blommor och halsband på morsdag :) Teo hade valt ett hjärta som halsband. Lycka :)

Älskade älskade barn.

Vill passa på att gratta min egen Mamma på Morsdag. Jag älskar dig Mamma.