Jag kommer på ibland hur bra det är att skriva av sig just för att man kan blicka tillbaka och se hur man tänkt tidigare och jämföra med hur man tänker nu. Ibland tänkte man helt fel förut och ibland kan man blicka tillbaka och hitta just det som gjorde att man kunde ta sig upp från de djupa hål man kan falla i. Får leta lite nu bland min tidigare positivism.

Jag tror på att det finns en mening med allt. Så jag antar att det är så även nu. Något gott måste det komma ut ur allt i slutändan. Några andetag och jag kommer på fötter igen. Jag kan ju faktiskt inte bli osynlig och försvinna. Jag kan inte suddas ut och jag kan inte gömma mig. Inte för alltid i alla fall. För vem lever jag? För vad lever jag? Vad är viktigt? Jag måste som struktera upp en bild av svaren på dessa frågor för att marken under mina fötter ska vara stadig igen. För att sedan kunna sätta upp nya mål och kunna ta mig till dem. En sak i taget.

Vill också passa på att tacka min underbara Patrik som är det bästa stödet man kan tänka sig. Du vet vad du ska säga och göra för att få mig att må bättre. Älskar dig så mycket och du ska veta hur tacksam jag är för allt du gör för mig.  

Lägger min misär bakom mig för kvällen och skriver en "veckans fråga".

Har äldre damer alltid förtur?

När jag kommer till busshållplatsen i birsta sitter det ett antal människor inne i busskuren och försöker hålla värmen, bland annat två äldre damer. Jag får omöjligt plats om jag inte ska stå och kramas med någon av dem så jag ställer mig utanför nära trotoaren och är redo att visa att det finns framtida påstigande till bussen som skall komma. När bussen kommer blänger tanterna på mig och ställer sig framför mig fastän det nog inte är mer än en decimeter kvar av trotoaren. De står med ryggen så nära mig att min näsa bli intryckt och jag tar ett steg tillbaka. Känner mig irriterad men säger inget. Så, borde jag på något sätt handlat annorlunda? Har äldre damer alltid förtur?
På förmiddagen stod jag i kön på hemköp och hade köpt med mig frukt bara. En tant står före mig och säger att jag gärna får gå före som har så lite varor. Jag känner instingtivt att nejnej det går bara inte..men tittar ner i vagnen och ser att om jag inte går före så finns det en risk att jag kommer missa bussen. Därför säger jag "men tack så mycket" och ler mitt största vänligaste leende. Väl på busshållplatsen känner jag ett sting av dåligt samvete.

Mår inte bra. Vill helst stanna under täcket. Tror jag somnade åtta igår och sov till nu. Vad ska jag göra idag? Allt känns meningslöst.

Vad vill du säga när allting blitt sagt?
Vad vill du känna när någon tagit din makt?
Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt
Men ska jag sjunga så ja då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort?
Och hur vill du leva när tiden går för fort?
Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt
Men ska jag känna ja då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur?
Och hur ska du våga chansa du som aldrig haft nån tur?
Du vill att jag ska älska någon som bara älskar sitt
Men ska jag älska ja då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt
Men ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ja då ska det finnas tid att falla fritt
Ska jag falla ska det finnas tid att falla fritt

/Melissa Horn -falla fritt.

Jag fryser. Är fundersam idag, jag tänker och tänker. Hur är jag och varför. Vad är mina rädslor? Den stora frågan är, när ska jag ta plats i världen igen?

Det är som om allt går förbi mig, vill inte riktigt känna eller ta för mycket utrymme. Ser mig själv utifrån andra istället för att bara vara så som jag är. Det är konstigt eftersom jag egentligen inte är rädd för att vara annorlunda eller för att uppfattas på ett sätt som jag inte vill. Egentligen. Så varför strävar jag mot att vara så mycket för andra. Jag borde vara för mig själv. Jag är alltså så inställd på att visa hänsyn till andra att jag inte har något över till mig själv. Och finns jag inte för mig själv så finns jag ändå inte för andra. Så vart ska den onda cirkeln brytas?

Min morgon började med att jag var fruktasvärt trött och att barnen inte vaknade som de brukade. Jag fick väcka dem, klä på dem och vi hann inte äta frukost. Däremot hann vi dansa till Lady Gaga i 3 min för att vakna till. Hittade inte min busstabell så jag tittade på nätet. Missade att bussen gick vid tågstationen och inte i stan. Det resulterade i en tripp ner till vänthallen i blåsten. Iskalla alla tre satt vi och höll oss för våra frusna öron inne i vänthallen. En dam kom fram och förklarade ett nyckelproblem hon hade vilket gjorde att jag fick med mig ett par nycklar som skulle hämtas av en tjej på kvällen. Jag och barnen åt banan, Teo tappade sin på golvet, Olivia gick på toaletten och tillslut tog vi oss till bussen. Teo tappade lego mellan sätet som inte gick att ta upp. Olivia sjöng högt hela vägen, Teo tjatade om sitt lego och tjej framför mig låg ner med stolen och eftersom vi satt längst bak blev det väldigt trångt. Ut ur bussen och eftersom vi tog en senare  buss hann jag inte köpa någon nyttig frukost som jag tänkt så vi köpte juice och bullar på pressbyrån. På nästa buss och så sitter vi och äter våra bullar. Olivia dricker lite juice och frågar Teo om han vill ha. Ja säger Teo och Olivia häller juicen i hans mun...och över hela honom. Jacka och byxor blöta. Det är fel på bussen, hela den proppfyllde bussen ska ut..in på nästa buss. Teo gnäller över sin bulle som är blöt av juice. Av bussen, byta kläder på Teo, ta på barnen mer kläder till utelek, lämna dem. På nästa buss varpå en man kommer in och säger: -Du sitter på min plats, vem har lovat dig att sitta där? Jag flinar till lite och sjunker ner på stolen.

Dålig, dålig dag. Känner mig för att gömma mig under täcket. En sådan dag, en riktig sådan dag..