The only thing I want more is to come closer. To share and enjoy without no other who feels the same or can be put in. The same feelings, goals and desire. The same love, mutual.

Vad ska jag säga. Det är helt enkelt så att även jag måste anpassa mig och hoppa över sådant som skulle ha passat in i min perfekta värld. Man kan inte få allt. Men ibland vill man ha något mer än annat, som känns viktigt. Och när man får hoppa över det för något viktigare känns det aldrig mer än okej, och tanken på det man inte fick kommer finnas där oavsett. Det enda man gör är att lära sig att leva med det. Nej man kan inte få allt man vill ha hur hårt man än jobbar för det, hur mycket pengar och kärlek det än finns i sitt liv. Konstaterat.

Nu finns ingen återvändo. Huset är tomt, köket, sovrummen, vardagsrummet, toaletten och tvättrummet, allt ekar och är tömt på liv. Det där livet jag skulle ha med man och våra barn, lyckliga i alla sina dagar, blev inte. Något av ett misslyckande kan man tycka oavsett förklaring och den känslan sveper förbi lite när jag lämnar huset och våra avtryck i väggarna. Jag känner en sorg och har dåligt samvete för att jag lägger de goda minnerna åt sidan och fokuserar på allt det som var dåligt för att löpa hela linan ut. För nu kom ett konkret svar på mitt handlande och val, vilket känns vemodigt plötsligt. Men den känslan är väntad och nödvändig för att få ett avslut. Idag avslutar jag och imorgon börjar jag på något nytt. Framtiden är lockande där jag vet att jag kommer leva på det sättet jag vill och med det mottot jag alltid haft. Att vara sann mot mig själv.

Jag är så hungrig. Varför har jag ens funderat på att sluta äta det jag tycker om när jag har möjligheten att göra det i lagom mängd. Nu när jag är sjuk är jag så tacksam över att få vara frisk i vanliga fall, kunna svälja, äta, inte må illa, kunna tänka och inte känna att jag behöver kämpa för att behålla realitet och förstånd.

Okej nu har jag fått mig en tankeställare. Kan jag få bli frisk nu? Jag har så ont i halsen att jag tror jag blir galen snart. Har ont under revbenen, ont i armar, ben och framför allt ryggen som gör att jag vänder och vrider på mig som en kattunge. Det känns som om någon försöker trycka ihop mitt huvud och sticka ut ögonen på mig. Och koka mig in ifrån.

Ge mig en friskhetsdryck tack.

Gah, jäkla Lindex och alla andra som gör reklam för höstkläder nu. HÖST! Jag vill inte höra om någon höst nu inte. Kan de åtminstone vänta till mitten av augusti!

Nej det där gillar jag inte. Punkt.

En varm dag har det varit. Man börjar bli bortskämd av det här vädret. Har lekt i lekpark och badat i sjön med Patrik och hans son. Älskar att umgås med dem båda och har haft en fin dag med dem. Nu har jag jobbat natt, och känner mig bra trött nu måste jag säga. Man blir lite halvt knepig i skallen av att vara uppe hela natten. Tankarna går runt och jag brukar bli sådär fruktansvärt sentimental och känslig. Deppig. Men inte nu. Det känns som om livet börjar vara på riktigt på något sätt. Jag känner att jag lever. Och allt bli bättre och bättre. Det kan inte bli värre än vad det varit för jag känner mig starkare som person, jag har fått mig en bit av personlig utveckling med ett stabilare jag. Jag är också en person som sällan blir nöjd, som ska ha mer och bättre hela tiden. Jag står för och tycker det är bra att vilja ha mer och bättre i utvecklingsperspektiv men till en viss gräns. Någon gång måste man vara nöjd med det man har också, man kan inte få allt. Jag börjar så smått komma dit nu. Saker jag velat ha känns inte lika viktiga. Och saker jag verkligen vill ha känner jag mig inte lika stressad inför att skaffa mig. Kanske till och med jag kan vara grundläggande nöjd med allt och inte alltid se ett grönare gräs på andra sidan.

Sitter och filosoferar. Vinden blåser varma pustar på mig och det låter sådär underbart av trädens löv när de dansar här utanför. Som om världen och livet var en enda stor dans och det inte fanns en enda oro. Ändå gnager det lite i mig den här eftermiddagen. Tappar fokus lite när jag tänker på det jobb som krävs för att nå dit jag vill. Det där hemmet med barnen och min kära, det där livet där tiden disponeras på ett sätt så att friheten känns påtaglig. Där det är lugnt och vi kan koppla av. Först börjar jobbet bland flyttkartonger och bodelning. Och fortsätter med uppbyggandet av nytt hem och det nya liv som får stöpas kring två synsätt och värderingar. Jag är inte särskillt ur fokus, ytterst lite egentligen. Men bara sådär lite som är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare och vända det till något positivt.