Hur mycket värdesätter jag livet? Vad gör jag av det jag fått? Jag har sådan fruktansvärd tur som får leva i en frisk kropp, mätt och trygg.

Är man värd det man får om man aldrig någonsin reflekterar över det eller känner sig tacksam? Jag är glad över att fått egenskapen att någon gång faktiskt känna den där tacksamheten över att få leva. Att kunna förstå hur snabbt det kan ta slut och att faktiskt göra små bitar av det som jag verkligen vill i livet. Även om det innebär risker utan garantier så kan jag aldrig ångra ett val som jag gör med noga övervägan oavsett resultat. Att inte göra och bara leva utan mål är något jag aldrig vill ha. Jag vill ha mer, jag vill leva så mycket jag kan av varje sekund.

Äntligen långledig. Jag känner mig på topp! Jag älskar det mesta just nu. Och det bästa av allt är att jag börjat smått älska mig själv. Där börjar allt.  

Känner mig stolt över mig själv och över andra. Det är en härlig känsla. Den vill jag har kvar.

Det känns som om livet börjar reda ut sig. Jag har kommit in i rätta tankar, saker har börjat lösa sig och jag har börjat träna och äta bättre nu på allvar. Jag är envis och bestämd den här gången. Jag tänker inte vika mig. Jag har ett mål i sikte och jag ser det hela tiden.

Jag tog bort mitt klagoinlägg. Mest för min egen skull. Istället vill jag berätta om denna fantastiska helg. Det som gör den så fantastisk är min älskade Patrik.

När jag kom hem från jobbet igår möttes jag av glada barn, plaskandes, skrattandes i en ny pool han köpt. Och av att han, som jag längtat så efter, gav mig en efterlängtad lång kram som jag verkligen behövde efter några hårda dagar. Äntligen kunde jag slappna av igen. Allt var bra igen. Så fick jag paket också, helt utan vidare. En lyx jag inte sett på maken. Lite genant men jag vet att han vill göra mig glad. Jag vill också vara glad, men att göra honom glad genom att vara det gör det hela ännu bättre. Och glad blev jag. Lite ytligt och dumt kanske men jag uppskattar tanken mer än något annat. Jag fick skjorts och tre linnen, något jag verkligen behövde. Olivia fick sandaler och Teo fick bilar. Sen satt vi ute och tittade på barnen. Patrik spelade gitarr och jag rensade lite ogräs. Jag bad honom att aldrig sluta spela för mig. Kvällen var lugn, stilla och avslappnad. Bättre kan det inte bli. Jag hoppar över den senare kvällen där Olivia vägrade somna i sin säng och övergår till att berätta om natten vi spenderade med vin, jordgubbar, godis, film och sen sovandes ute i värmen på altangolvet. Trots lite mygg och andra djur vaknade jag pigg och full av energi. Gjorde våfflor till frukost och sedan packade vi in väskor och oss alla i bilen för att bege oss till Himlabadet. Där hade vi en trevlig dag idag med massa bus, plask och rutchbanor. God lunch och glass åt vi också. Det är så roligt att se barnen komma så bra överrens. Nöjda var de efter dagen. Och jag är nöjd. Jag är så otroligt tacksam för allt jag får på alla sätt och vis av min älskade och av mina och hans barn.

Jag önskar jag kunde ta dig till en solig plats där det inte fanns några bekymmer i världen. Hålla om dig hårt och finnas så nära att vi delar andetagen. Men finns det något jag lärt mig av dig så är det att vi var och en ansvarar över våra egna liv. Vi kan inte ta över, bara lindra. Och skulle vi vandra in i själen och ta emot varje fall så skulle vi inte längre utvecklas eller finna den ro vi behöver. Men jag finns här, lite trasig och skitig av mitt eget inre arbete men med en massa mod och stundvis bestämd energi. Med insikt och en otvivelaktig klar syn där jag finns vid din sida så länge du vill ha mig där.

Det är spännande att leva ibland. Särskillt när man hela tiden får nya uppgifter och nya utmaningar. Man klurar och trixar så att det ska kännas så bra som det bara går. Just nu är jag i någon konstig känslotrans. Jag kan vara glad men ändå inte riktigt hel och nästan känna mig smått deprimerad och tungandad trots att jag inte tänker på något negativt. Kroppen är stressad trots att jag inte gör något på grund av allt som händer i livet. Det gör att jag inte mår riktigt bra trots allt, hur jag än tänker och vad jag än gör. Jag behöver komma förbi någon sorts tröskel innan jag kan bli mig själv igen och slappna av. Jag vaknade glad idag, rätt utvilad, hade en bra dag på jobbet, var genomglad. Ändå fick jag nästan som ångest mitt på dagen. Bara av att tänka på något av de jobbiga delarna så är det som ett slag i magen. Stressen kör igång en blixtsnabb dominoeffekt. Ändå mår jag bra som sagt, är glad och lycklig. Går med ett leende på läpparna och njuter av tillvaron. Så underligt och knäppt man kan må. Det är intressant, hur man kan påverkas och hur kroppen säger ifrån med sina finurliga system.

Solen stärker mig liksom hans kloka ord. Känner mig stark och levande. Lovar mig själv förbättringar i livet och drar mig till målen bestämt. Mina sinnen är mer öppna och jag ser klarare än någonsin. Äntligen ler jag mot världen.